Det finns musik som berör. Sen jag skrev inlägget under Melodifestivalen tidigare idag så har jag tänkt lite på något som har berört mig. Första gången jag märkte att musik kunde beröra mig och få mig att känna en klump i halsen var nog hösten -98. Någon månad senare märkte jag att en film kunde beröra mig på ett liknande sätt också. Det var Armageddon.

Mario Lanza sjöng Vesti la Giubba och kom till partiet "Ridi pagliacci…" och då fick jag en klump i halsen och kunde inte annat än att njuta ordentligt. När jag hör den igen så minns jag och påverkas igen. "Skratta, clown…"

Det är nog den sång som påverkat mig mest känslomässigt så, men det finns två andra som jag känner mycket nu när jag hör…

Always on my Mind med Elvis Presley och nyligen märkte jag hur mycket I Will Always Love You med Dolly Parton berör mig. Det är också den bästa verisionen av I Will som finns tycker jag. Det talade partiet säger så mycket för mig. Båda de här låtarna är kopplade till… samma sak.

När jag arbetade på High Chaparral hörde jag varje dag en massa olika låtar som spelades under dagen och spreds över området i högtalare och några av de låtarna som alltid kommer att påminna mig om den underbara tid jag hade där är Rhinestone Cowboy och Rose Garden, och en väldigt bra låt som spelades innan showen var Do You Know You are my Sunshine.

Två låtar jag hörde på radion när jag arbetade i Japan 92-93 var på ett program jag brukade vakna till. Marine Sergeant K. Riley på AFN spelade i varje program Where in the World is Carmen San Diego med Rockapella och I Love You Period med Dan Baird.

En till vill jag nämna nu. Det är Nessun Dorma med Paul Potts. Underbart. Han är kanske inte den bästa att sjunga, men hans framträdande är så känslofullt och starkt, och det är en dröm som blivit uppfylld. Tänker på den när jag hör Nessun Dorma. "Vincero… Vincero…"

Framför allt är det Always on my Mind, I Will Always Love You och Vesti la giubba som berört mig.

Magnus.