Men någonstans måste man väl ändå börja?

#1 Så börjar man ofta. Frågan är hur man fortsätter.

Tjena.. ja hur många finns det inte som har lärt sig spela Metallica-riff med perfektion eftersom de ofta är relativt enkla att spela, men hur många försöker lära sig Slayer-riff eller försöker sig på en Megadeth-låt, eller något annat mer avancerat trash-metalband?

Jag tycker också det är lite tragiskt att det inte finns något nyskapande inom hårdrocken längre. Den har hamnat i en återvändsgränd där det liksom inte går att komma på mer.

Med Death och Black Metal har det mest extrema inom metal redan nåtts och erövrrats, så då återstår väl egentligen inte mer än en tillbakagång till rötterna, därav fantasilösheten kanske?

#3 Det är ointressant vad som är lätt eller svårt att spela, det är just den där tennisfilosofin jag syftar på. Musik är INTE sport och prestige, riktig musik är i huvudsak konst och själ, konstnärliga uttryck i min mening

Jag tycker det är tragiskt att någon bekänner sig till en musikstil på det sättet. Det är inte nyskapande överhuvudtaget att ta nischen hårdrockare och försöka göra något "nytt". Varför bara bygga legohus med gula och röda legobitar när det finns alla möjliga roliga färger? Eller varför inte hugga av legobitarna eller göra egna legobitar sedan försöka bygga ett hus?

Fantasilösheten ligger i just det perpektivet du för fram: Idén att det finns en fålla (hårdrock) som har ansets existerat i flera decennier där vissa (hårdrockare eller "musiker som spelar hårdrock" ) ska samlas (och fortsätta samlas istället för att göra något nytt) och göra något som är "hårdrock". Precis som det är fantasilöst att spela tradjazz eller sex pistols plagierade låtar och kalla sig punkare.

Håller helt och hållet med dig. Som Mark Knopfler i Dire Straits en gång sa: "Det är inte i första hand den tekniska skickligheten som gör ett bra solo - det är framförallt känslan MELLAN tonerna". Kan inte mer än hålla med honom. Och han om någon har väl en personlig spelstil på guran.

Har man nischat sig på endast en musikstil tycker jag man har målat in sig ett hörn, eftersom det finns så oändligt mycket bra musik att upptäcka, inom de flesta genrer.

När jag bodde i Västervik i på 90-talet var det inte "tillåtet" att lyssna på någon annan musik än hårdrock och metal om man var hårdrockare. Annars var man ingen "äkta" hårdrockare. Fy fan vad jag hatar det där inskränkta resonemanget! Som tur är är ungdomarna av idag mer öppna och lyssnar på olika musikstilar och genrer, mycket tack vare internet och att folk idag på ett helt annat sätt kan utbyta tankar och åsikter, om bl.a. musik.