2012-07-21 13:07 #0 av: Rickard77

Jethro Tull - Benefit

Jag skulle vilja utnämna denna skiva till Jehtro Tulls bästa. Varenda låt är perfekt och Ian Anderssons hängivna röst tillsammans med den sedvanliga panflöjten och Martin Barres skickliga (om än något stereotypa) gitarrspel gör det hela i det närmaste oslagbart. Jethro Tull var föregångare inom den progressiva rocken och de är kända för att blanda friskt mellan blues, folkmusik, hårdrock, pop och jazz. Alla i gruppen var dock från början bluesmusiker.

Det är svårt att utse favoritlåtar på skivan eftersom alla är magnifika på sitt sätt. Men den rekommenderas starkt till alla som inte är så bevandrade inom 70-talsrock och vill höra en riktigt tidstypisk (och fruktansvärt bra) skiva.

Climax Blues Band - Tightly Knit

Här har vi en grupp som var relativt okänd för gemene man även på 70-talet. Vad det beror på att de inte kom fram mer i ljuset vet jag inte, men det kan ju varit så att de kom lite i skymundan för alla andra, större grupper och artister. Det rör sig alltså om ett band som verkar nischat sig på experimentell, eller progressiv blues. Några låtar på skivan är klart hårdrocksinfluerade och det är kul med band som vågar experimentera både åt det ena och det andra hållet utan att fastna i ett fack, eller en genre.

Även på denna skiva är det svårt att plocka ut favoriterna, men jag ska försöka göra det ändå. Hey Mama, Shoot her if she runs, Come on in my kitchen, Spoonful (låten som har kopierats av hur många bluesrockband som helst men som här låter lite annorlunda än vanligt) och sist men inte minst en högljudd alarmerande piano- och saxofondänga med titeln "Who killed McSwiggin" som är ett högst udda, men jävligt häftigt, inslag.

Bandet hette från början Climax Chicago Blues Band och jag tycker det råder någon sorts vilda västern-stämning genom hela skivan. Vad menar du med vilda västern-stämning? frågar du kanske.. ja lyssna själv på skivan får du bedöma.

Amon Duul II - Yeti

Ja du kanske tillhör dem som hört talas om "riktig flummarmusik" men inte grävt så mycket djupare i den rika 70-talsmusikfloran för att utröna vad som egentligen menas. Amon Duul II var ett tyskt s.k. Krautrock-band (vad krautrock är får du googla fram - jag orkar inte ta det här). Jag kan nästan garantera att du aldrig hört något flummigare. Och den här skivan är en av de mest kända av Amon Duul II just pga att den sticker ut som deras i särklass stökigaste och flummigaste produktion. Bara låttitlarna säger allt.. "Halluzination guillotine", "Gulp-a-sonata", "Flesh-coloured anti-aircraft alarm" m.m.

Den är väl värd en genomlyssning även om man inte råkar gilla den här typen av musik.. för den ger en bild av hur flummigt 70-talet kunde vara när det var som extremast! Skrattande

 

Återkommer senare med några fler recensioner..